Fler aspirerande författare

Vi har redan publicerat ett svar från Selma till en aspirerande poet här på sidan. Här kommer nu ytterligare ett par brev från Selma till författare in spe. Breven visar att Selma Lagerlöf tog uppgiften på allvar och formulerade sig noggrant, även om kritiken säkert var svår att bära för många. Alla de följande breven har skickats in av David Liljemark. Tack för bidraget!

I det första exemplet har vi inte bara Selmas svarsbrev utan även det ursprungliga brevet från en ung kvinna som heter Anna Almqvist. Hennes brev är fyra sidor långt och på flera sätt liknar det många andra brev till Lagerlöf från hennes läsare: det innehåller en livsberättelse, det kommenterar Lagerlöfs författarskap och det innehåller en bild av Selma Lagerlöf, såsom brevskrivaren uppfattar henne. Det finns också en hel del brev som, liksom Annas, använder sig av en litterär stil med mycket bildspråk och metaforer.

Annas brev är odaterat, men att döma av svarsbrevet bör det vara skrivet under våren eller försommaren 1909. Tilltalet är intressant – “Till sagoförtäljerskan Selma Lagerlöf”. Det är ett epitet som förekom i medierna och när det används i brev tyder på att man inte kände sig tvungen att vara formell när man skrev till Selma Lagerlöf. Det signalerar också i vilken roll Lagerlöf tillskrivs. I ett mer affärsmässigt sammanhang hade hon kanske istället tilltalats Dr. Lagerlöf, eftersom hon blev hedersdoktor vid Uppsala universitet 1907.

Brevets första mening lyder: “Jag ville bara skriva och tacka för alla de böcker Ni skänkt vårt svenska folk för alla de sagor Ni sänt ut i världen.” Det är ett återkommande mönster i allmänhetens brev till Lagerlöf att man inte bara tackar för vad Lagerlöfs författarskap gett den enskilde brevskrivaren, utan också kollektivet, “vårt svenska folk”. Det ovanliga är att, som i detta fall, också uppmärksamma att författarskapet överskrider det nationella, att hennes sagor också sänts ut i världen. Anna skriver vidare att “Ert eget hjärtas godhet” präglar Lagerlöfs texter och att hon talar “så vackert för det goda att alla hårda hjärtan smälter”. Selma Lagerlöf som en förkunnare av godhet är inte enbart en produkt av hur hennes texter lästs, utan även vilken författarroll hon tillskrevs och själv aktivt bidrog till. Denna författarroll är också ett av skälen till att man skrev. Lagerlöf var möjlig att anförtro sig till: “jag tycker att jag liksom känner att Ni vill höra på mig”, som Anna skriver.

Anna fortsätter med att berätta om sitt liv, sina författardrömmar och hur de kolliderar med verklighetens krav. Trots att detta är skrivet för nästan 100 år sedan är identitetsproblematiken igenkännlig!

“Det finns ingenting i världen jag avskyr så som att sitta instängd på ett kontor!”, skriver Anna, men hon lyckas trots det skriva färdigt sin andra berättelse på nätterna och sända den till ett förlag.

Hon får nu ett mer positivt svar från förlaget än vid det första försöket. Hon ansågs ha “berättarförmåga och kanske i framtiden skulle skriva böcker som kunde utgivas.” Brevet avslutas återigen med ett mer direkt tilltal: “Jag vet inte hur jag vågar sitta och skriva så här till Er som till en gammal bekant, men det är så skönt att få öppna sitt hjärta för någon som vill lyssna därtill”. Här är det tydligt att Lagerlöf är någon som man kan projicera sina drömmar och föreställningar på. Bilden av henne är ofta en blandning av intryck från läsningen av hennes böcker, mediebilder av Lagerlöf och personliga förhoppningar. I detta brev är det ovanligt tydligt. “Ni sitter därborta i det sköna Värmland i en gammal trädgård med lummig grönska tungt doftande rosor och lysande praktfulla liljor och över Er strålar solen från blå skinande klar sommarhimmel. Där sitter Ni och läser mina fattiga ord och ler – – -”

I sitt svar till Anna den 14 juli 1909 ber Selma Anna om ursäkt för sitt kortfattade svar. Till skillnad från Annas fantasifulla och kanske lite svärmiska brev är Lagerlöfs råd konkreta och praktiska. Hon ber Anna vara tacksam mot förläggaren som inte publicerat så länge texten är omogen. Man måste vara “herre över sin begåvning” när man framträder i offentligheten som författare, menar Selma. “Ni har att tänka på att den bok Ni skriver ska läsas av en hel hop människor, som äro begåvade, lärda och vana vid den bästa litteratur.” Med tanke på detta borde hon vara nöjd att nu ha mer tid på sig att utveckla sin fantasi och begåvning och “studera livets företeelser”. Tålamod är budskapet från Lagerlöf, som själv var en yrkesarbetande 32-åring när hon vann tidskriften Iduns romanpristävling med fem kapitel ur Gösta Berlings saga.

Anna skriver till Lagerlöf ännu en gång den 8 februari 1912. I det brevet skriver om hon sin läsning av Liljecronas hem som kom ut 1911. Brevet kan du läsa här.

Det andra exemplet på Lagerlöfs svar på brev till avsändare med författardrömmar är daterat den 28 september 1918. I detta fall har vi inte tillgång till det ursprungliga brevet. Lagerlöfs svar är skrivet i en ganska sträng och avvisande ton. Det rör sig om en man som vill skicka sitt manuskript till Bonniers och som bett Selma om ett utlåtande. Hennes bedömning är att varken Bonniers eller något annat förlag kommer att publicera manuskriptet. “Det är så barnsligt skrivet, trots det allvarliga ämnet, att man kunde tro, att det vore författat av en skolgosse.”

Det är verkligen ord och inga visor, men Lagerlöf råder ändå inte brevskrivaren att lägga författardrömmarna på hyllan, utan rekommenderar istället att han ska ägna sig åt “mycket studium av böcker och människor”. Brevskrivaren, Verner Nilsson, har skickat med ett porträtt som Lagerlöf tycker visar att han “har något innombords och kan detta bringas till mognad” så kanske han en gång kan “få ersättning för den missräkning, som detta brev vållar.”

Det kan vara värt att betänka att om Lagerlöf hade rekommenderat att manuskriptet sänts till Bonniers så hade författaren med all säkerhet åberopat att det redan lästs av henne. Hur hon svarade på den här typen av brev kunde alltså också påverka hennes relation med förlaget.