Selma ordnar julfirande till sin franska översättare

André Bellessort hette en fransk författare, kritiker och översättare. Han var en entusiastisk introduktör av Selma Lagerlöf i Frankrike och såg till att Gösta Berlings saga och Jerusalem blev översatta till franska. Faktum är att han stod som översättare till dessa båda romaner, trots att det i verkligheten var språkvetaren Thekla Hammar som faktiskt översatte. 1903 befann sig Bellessort i Sverige för att studera den svenska kulturen och det svenska samhället, vilket senare resulterade i boken La Suède (1911), även utgiven på svenska 1912 med förord av Carl Laurin (Sverige, övers. Thekla Hammar) .

Det kapitel av La Suède som handlade om svenska författare var till stor del ägnat åt Selma Lagerlöf, vars författarskap Bellessort ansåg gav röst åt det specifikt svenska. Han var i kontakt med henne under sin sverigevistelse och tog hjälp av henne för att bli introducerad till andra personer och miljöer för att samla material till boken.

Anna Christoffersson har sänt in ett brev från Lagerlöf till hennes mormors far, Bröms Olof Larsson (1837-1919). Han var häradshövding och riksdagsman. Brömsgården i Leksand var hans verk men såldes senare av änkan. 

Bild på Bröms Olof Larsson och hans första hustru från digitalt museum.

I brevet framgår att Bellessort önskar fira en traditionell svensk jul och att han har bett Lagerlöf att hjälpa till med att ordna detta, något hon av brevet att döma inte är helt bekväm med.

Selma Lagerlöf inleder med att be om ursäkt för att hon kontaktar Bröms Olof Larsson “med en förfrågan, som torde vålla mycket besvär.”

“Saken är den, att en fransman, en Monsieur André Bellessort, en fint bildad man omkring 40 år gammal denna höst kommit till Sverige för att studera våra seder och bruk.”

Lagerlöf ger därefter en kort beskrivning av Bellessort:

“Han är en mångberest man, som farit snart sagt världen runt och skrifvit vackra och lärorika böcker om de länder han sett. Han är medarbetare i en stor och välkänd tidskrift, ‘Revue des deux mondes’ och torde således vara i gott tillfälle att göra vårt land väl kändt i främmande land.”

Slutligen kommer Lagerlöf till sin fråga: “Herr Bellessort har frågat mig, om jag känner till någon bondgård, där han kunde få tillbringa julen. Han vill se hur julen tillgår i ett svenskt allmogehem, där det ännu hålles fast vid gamla seder, han vill se julottan och om möjligt en vacker kyrkvigsel. Jag och många med mig tro att Leksand skulle vara bästa orten för honom och att Edert hem skulle vara det mest lämpliga.”

Det är tydligt av Lagerlöfs formuleringar att hon tyckte detta var en stor tjänst att be om, och fortsätter hon, “En tråkig sak, som jag äfven måste nämna, är att herr Bellessort ej förstår svenska, men vi få ställa så, att någon, som kan tala båda språken, följer med honom.”

Lagerlöf avslutar med en förhoppning om snart besked och en försäkran om att Bellessort är beredd att betala för sig. “Till sist får jag bedja om ursäkt för detta besvär, men jag hoppas att Ni förstår, att jag vänder mig till Er, därför att jag gärna vill ha fransmannen så väl placerad som möjligt och omhändertagen så han får se hvad som är intressant.”

Brevpapparet räckte inte riktigt till och överst har Lagerlöf skrivit ett par rader där det framgår att Bröms Olof Larsson inte var någon personlig bekant till Lagerlöf:

“Vi åkte i samma kupé i i höstas från Falun till Ulfshyttan, men jag vet ej om Direktörn kände till mitt namn, eljest får jag tacka för trefligt ressällskap.”

Av ett kort meddelande från Bröms Olof Larsson framgår att han svarade snabbt och ville fortsätta diskutera saken per telefon.

För forskare som är beroende av historiska dokument såsom brev, innebär den gradvisa övergången till telefon ofta att det är svårare att följa kommunikationen mellan människor. I detta fall visar dock Bellessorts bok att det faktiskt blev ett besök hos Bröms Olof Larsson. I den svenska översättningen beskrivs Bröms Olof Larsson så här:

“Vägens blåvita isskorpa knastrar unders stöflarna på en kraftfull dalkarl, hvars fårskinnspäls kantad med ull, är öppen framtill och låter förskinnet sticka fram. Det är Olof Larsson, Leksands bankir och bonden med Guds nåde. [—] Hvarför jag kommit till Dalarna? Hur skulle jag väl kunna säga det åt denne patricier i bondedräkt? Hur skulle jag kunna säga till honom: Jag ville känna julstämningen tillsammans med er. Nu är julgrisen slaktad och julölet bryggt här i Dalarna. Matmor, tjänsteflickor och drängar, ja, till och med barnen ha inte sparat sin möda vid beredelsen till den gemensamma högtiden. När ni tänder er julgran, låt mig då få sitta i er spriselvrå. Jag skulle så gärna vilja höra era psalmer och sånger och än mera dela er tystnad. Vidare skulle jag vilja att ni öppnade för mig er äkta svenska själ, däri helt visst, under inflytande af denna högtidliga stunds värme, många bilder måste framträda, som hvardagens slit nästan utplånat.” (Sverige, s. 30)

Texten ger tydligt uttryck för Bellessorts exotiserande syn på Sverige, som något ursprungligt och äkta – ett traditionellt samhälle som ännu inte urbaniserats.

Om Bröms Olof Larsson skriver Bellessort vidare att “han representerar på sitt sätt det vid sina traditioner fasthållande, självsäkra och bondska Sverige” (s. 31). Han är en man som “fattar till fullo sin hembygds förtjänster och hos hvilken det svenska folkets bygdepatriotism starkt framträder” (31). Hans dalsocken speglar hela Sverige i sin minitiatyrvärld, menar Bellessort. I texten märks att de omständliga franska formuleringarna inte varit så lätta att översätta att de inte gör sig så bra i svensk översättning. Man kan också ana att skildringen av Dalarna i Jerusalem gjort stort intryck på Bellessort.

Stort tack till Anna Christoffersson som bidrog med materialet!