Fiktion och folkliga sägner

Frågan om Lagerlöfs romaner och deras verklighetsbakgrund återkom många gånger under hennes författarkarriär: alltifrån påståenden om “den verklige” Gösta Berling till korrigeringar av geografiska fakta i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. 

Lena och Kerstin Wängnerud har skickat in ett brev till Selma Lagerlöf där hon svarar på synpunkter på hennes skildring av den dalsländska Håbolssäkten i Bannlyst. I den romanen har Håbolssläkten fått inspirera till den kraftfulla och våldsamma kyrkoherde Rhånge från Hångerätten, som gifter sig med den kvinnliga huvudpersonen, Sigrun. En av männen i Hångerätten “en orättrådig och hård man” har på grund av svartsjuka begått dråp och därmed dragit en förbannelse över ätten: de måste dö en våldsam död för andras hand. Rhånge vill häva förbannelsen genom att bli en Guds man, men förbannelsen ligger i deras våldsamma lynne.

Brevet skrevs till Lenas farfarsfar, Peter Karlsson, som hade påpekat någon felaktighet om släkten såsom den framställdes i romanen Bannlyst. Det förefaller också som att han föreslår den mytomspunna Håbolssläkten som ett romanämne.

 

Selma Lagerlöf var inte den enda författare som hade som hade intresserat sig för släkten. Rosa Carlén, dotter till Emilie Flygare-Carlén inspirerades av den in Bröllopet i Bränna (1863) och på 1850-talet skrev prosten Anders Lignell i sin Beskrifning öfver grefskapet Dal om hur släkten utmärkte sig för “ovanlig rikedom, reslig växt, mycken kroppsstyrka och i följd häraf en viss stormodighet och stolthet”.

Ulla-Britta Lagerroth beskriver in sin avhandling Körkarlen och Bannlyst. Motiv och idéstudier i Selma Lagerlöfs diktning (1963) hur Selma Lagerlöf fick kännedom om legenderna om Håbolssläkten. Delvis var det hennes väninna, författaren Ida Bäckmann, som själv var från Dalsland som gjorde Selma uppmärksam på dessa sägner, men de förekom också i olika släktkrönikor, bland annat Lignells, men även Gustaf Björlins Flydda tider (1914) där ett kapitel har titeln “Håbolsgossarne”. I brevet uppger Selma att hon fick berättelsen från en släkting som var präst i trakten på 1840-talet. Enligt uppgift från Selma till Viktor Myrén hade hon hört historien vid ett besök på Gustafsfors i Bengtsfors och att hon “i romanen Bannlyst sökt romantisera denne händelse” (citerat efter Lagerroth s. 398). Det måste vara detta hon syftar på i brevet.

Tack Kerstin och Lena Wängnerud för bidraget!