Den sanna kvinnokärleken

Historiska brev kan ibland vara svåra att förstå på grund av att sammanhanget gått förlorat. Att identifiera de personer, platser, texter eller aktuella frågor som en brevskrivare hänvisar till är inte alltid så lätt.

Ulla Simonsson har skickat in ett brev från sin morfars faster, Amalia Winberg, född Svanberg. Hon kom urprungligen från Ragunda kommun, men var senare bosatt i Stockholm och arbetade som lärarinna vid Kungsholms folkskola. 1913 skrev hon ett långt brev till Selma Lagerlöf.

Brevet handlar om “den sanna kvinnokärleken”. Detta tema i kombination med tilltalet – “Älskade Selma Lagerlöf” – och vetskapen om att Lagerlöf levde i vad vi idag skulle kalla för lesbiska relationer kan leda tankarna fel. Även om sammanhanget aldrig helt kan stå klart när man läser ett brev nästan hundra år efter att det skrevs är det ingen djärv gissning att det Amalia ville diskutera inte var kärlek mellan kvinnor utan kvinnans kärlek som ett ideal. Denna fråga var omstridd kring sekelskiftet. I den så kallade sedlighetsdebatten på 1880-talet diskuterades den sexuella dubbelmoralen som föreskrev avhållsamhet före äktenskapet för kvinnor, men inte för män. Medan somliga författare ansåg att männen skullle följa kvinnornas exempel menade andra att kvinnorna skulle få samma sexuella frihet som männen.

Ellen Key utmanade ett traditionellt kärleksbegepp som var förknippat med sedlighet i sina texter och menade att kärleken är en skapande kraft som måste vara fri. Lagerlöf lästes däremot som en författare som skrev om självuppoffrande kvinnor som gjorde välden bättre genom sin förmåga att älska. I flera av hennes texter finns kvinnliga karaktärer som ”offrar sig” för kärleken, såsom Elisabet Dohna i Gösta Berlings saga eller Edit i Körkarlen. Just Körkarlen hade ju kommit ut året innan Amalias brev och den nämns i brevet.

Mer om Ellen Keys kärleksbegrepp kan man läsa i Claudia Lindéns bok, Om kärlek. Litteratur, sexulaitet och politik hos Ellen Key (2002) och Lisbeth Stenbergs I kärlekens namn. Om människorsynen, den nya kvinnan och framtidens samhälle i fem litteraturdebatter 1881-1909 beskriver debatterna om sedlighet och de olika hållningarna till kärleken.

“I lång tid har jag haft en stark längtan efter att den sanna kvinnokärleken skulle på något sätt bli fullständigt tecknad för alla unga svenska kvinnor, så att de väcktes att börja försöka bilda sina hjärtan och liv efter densamma”, skriver Amalia. Hon menar också att “Selma Lagerlöf utan tvivel är den benådade både att klart kunna skönja en sådan hög uppenbarelse och att på ett fängslande sätt återgiva dess drag.”

“Det är visserligen sant, att hos kvinnogestalterna i Edra berättelser saknas aldrig något efter min mening”, skriver hon vidare. Därefter nämner hon att hon senaste julen läst “den förödmjukande och uppfordrande berättelsen om Edit, en oförgätlig andaktsstund”.

Med tanke på den menar Amalia att “Man skulle kunna säga, att det redan, även av Eder, är nog skrivet om det ämne jag ber Eder upptaga”, men efterlyser en ännu tydligare framställning.

“Jag har sett mången kvinna, som av hjärtat vill i sin kärlek vara sådan, som hon tror vara rätt, och som fått mycket lida just därför, att andra kvinnors kärlek varit halv eller vanställd.” Men det är inte bara kvinnorna som förlorar på att den sanna kvinnokärleken inte får utvecklas, menar Amalia. “Men dock har det gått mig mest till hjärtat, att männen så mycket godt få sakna”.

Amalia önskar att en författare ska skriva “en lika sann, men mera lärorik berättelse än Goethes, t.ex. om “Den unga Signes lidanden”, d.v.s. en berättelse om en ung flicka, som vill i sin själ bära en sann kärlek, och om vad hon får uthärda genom det i världen rådande fördärvet i kärleksförhållandet mellan man och kvinna.”

Amalia går vidare med att beskriva vad hon menar med “den sanna kvinnokärleken”: “den yttrar sig uti många dygder, av vilka den icke kan sakna en enda”. De är ödmjukhet, osjälviskhet, rättfärdighetsträngtan, ömhet, trohet, sanning, kyskhet.

“Som synes är det jag begär ingen undervisning i sexuella frågor”, förtydligar Amalia. Hon vill istället se “en väckelse av kvinnosläktet att genom en sann kärlek fylla sin uppgift för mannen.”

Det var inte ovanligt att läsare skrev till Lagerlöf för att föreslå romanämnen. Ibland utgick dessa från egna erfarenheter eller släkthistorier, men i detta fall verkar det snarare vara en ideologisk bakgrund till Amalias förslag om att Lagerlöf skulle skriva Den unga Signes lidanden.

Amalias brev är daterat den 20 april. En månad senare kom Selma Lagerlöfs svar. “Då jag erhöll Edert allvarliga och väckande brev befann jag mig på en utländsk resa”, skriver hon och ursäktar dröjsmålet med svaret.

Beskedet är att hon “inte kommer att skriva någon särskild bok om det av Eder föreslagna ämnet” men att hon ska ha synpunkterna i åtanke när hon publicerar något nytt.

Brevet från Amalia Winberg visar att Selma Lagerlöf var en författare som kunde läsas på många olika sätt och att hon kunde tillskrivas starka ideologiska positioner. I Amalias läsning framstår hon som en uttolkare av kvinnans osjälviska och oegennyttiga kärlek till mannen medan andra såg Lagerlöf som en av tidens “nya kvinnor” som var självförsörjande och inte underordnade någon man.

Tack för bidraget Ulla Simonsson!