Berta Francke Åkeson – Selma Lagerlöfs elev som blev författare
Berta Åkesson, född Francke (1870-1956) växte upp i Landskrona och blev Selma Lagerlöfs elev på Elementarskolan för flickor. Monica Mattsson, som har bidragit med breven från Selma Lagerlöf till Berta Åkeson berättar såhär om sin mormor:
Min mormor Berta Francke Åkesson var elev på flickskolan i Landskrona hos Selma Lagerlöf och höll sen kontakten med Selma en stor del av sitt liv. Min mormor författade själv, när hon hade tid och skrev ofta till Selma för hjälp och stöd och fick alltid svar med råd och uppmuntran. Tyvärr blev breven senare delade mellan min mormors barn.
Korrespondensen verkar ha inletts 1898. Det hade då gått tre år sedan Selma Lagerlöf lämnade Elementarskolan för flickor. I Redogörelse för Landskrona elementarläroverk för flickor. Läsåret 1894-1895 står det angående att Lagerlöf slutade som lärare: “Må tid och afstånd sent eller aldrig upplösa de band som nu förena Landskrona läroverk för flickor, dess lärjungar och lärarinnor med Selma Lagerlöf!” (citerat efter Lena Carlsson, Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros åren 1886-1937, s. 104). I många fall blev det också så att Lagerlöf höll kontakten med lärare och även elever från Landskronatiden.
Det första brevet från Berta Åkeson till Lagerlöf besvarades i april 1898.
Lagerlöf skriver inledningsvis att hon mycket väl “kommer ihåg en af mina bästa elever” och också att hon gläder sig över att “hågen till studier alltjämt fortlefver hos Er”. Brevet innehåller en rad lästips, särskilt när det gäller forntida litteratur och litteraturhistoria:
Vill ni verkligen komma in i forntiden, så läs Snorre Sturlassons Kungasagor, men helst i norsk översättning. Den svenska är långt ifrån fullständig. Som bihang till Eddan bör Ni läsa Rydbergs Fädernas gudasagor.
När det gäller modernare litteratur skriver Lagerlöf:
Naturligtvis ska Ni läsa Ibsen, och för att bli i stånd att själf skaffa Er kunskaper så läs en god litteraturhistoria. Schück Warburgs till exempel och Brandes Hovedströmninger. Det är det bästa man kan göra för att bli själfständig i sina studier. Det finnes en hel mängd skrifter från medeltiden men de äro ganska tröglästa. Dock tycker jag att de äro roligare att läsa än det mesta som nu skrifves.
Selma Lagerlöf avslutar med detta användbara – och vid denna tid inte alls självklara – tips:
Ni vet väl, att man i Lund får låna böcker gratis på biblioteket.
Det finns allt som allt tio brev från Berta Francke Åkeson till Lagerlöf på Kung. biblioteket. Här kan bara ett par av dessa publiceras, bland annat denna gratulation på Selma Lagerlöfs födelsedag i november 1899.
I brevet framgår att Berta tagit Lagerlöfs råd på allvar.
Jag läser med lif och lust historiska arbeten, särskilt de, som kunna skaffa mig full insigt i vårt lands forn och medeltid. Från biblioteket i Lund har jag fått låna en del böcker, men en del arbeten stå ej att erhålla; förmodligen äro de ständigt utlånta. [—] Min största sorg är, att jag ingen har, med hvilken jag kan utbyta tankar och omdöme, om det jag läst. Denna brist söker jag afhjelpa genom att skriftligen uppsätta mina reflektioner och känslor öfver det lästa.
Berta berättar vidare att hon övar på sin tyska för att kunna läsa Goethe, Schiller och Lessing och för att kunna lära sin äldste son språket.
Lagerlöf svarade på sin egen fördelsedag, den 20 november 1899.
Lagerlöf skriver på resande fot, men hon vill tacka för gratulationen och skriver vidare:
Jag kan ej säga hur det gläder mig, att Ni alltjämt fortfar att studera, det är nog den bästa och rikaste nöjeskälla man har. Jag kan nog tro, att Ni ej har lätt för att ute på landet finna tillfälle till tankeutbyte, men den tid kan nog också komma och då är det godt att hava tankar på förråd. Ni var alltid en så högst förträfflig elev, att Ni nog slutar med att bli en riktig lärd i de fack Ni studerar.
Det finns ett odaterat brev från Lagerlöf till Berta Åkeson som av innehållet att döma bör ha skrivits ganska tidigt i deras brevväxling. Lagerlöf tackar där för “vänligheten att äfven i år komma ihåg min födelsedag”. Brevet är skrivet på baksidan av ett kort med nyårshälsning.
Lagerlöf skriver vidare:
Det är mig ett riktgt stort nöje att få höra, att Ni minns mig och att Ni fortsätter med studierna. Jag väntade mig alltid att Ni skulle bli något duktigt i lärdomsväg, ty Ni hade den rätta lusten för arbetet och ett mycket godt hufvud. Jag hoppas att Ni alltjämt måtte fortsätta, somliga behöfva intellektuellt arbete och dit hör visst Ni. Hvarför tog Ni ej reda på mig i Göteborg, det var dumt.
Uppdenbarligen hade Berta varit på resa till Göteborg samtidigt som Lagerlöf var där. Lagerlöfs sista rad visar att hon hade ett verkligt intresse för sin före detta elev.
Den 7 november 1903 sänder Berta ett brev som verkar skrivet i en hast, på ett och samma ark.
Berta ber i detta brev Lagerlöf om en tjänst. Berta vill publicera sig i Svenska Dagbladet och ber om en rekommendation från Lagerlöf. Det är tydligt att den ekonomiska aspekten inte var oviktig – en rekommendation kunde öppna tidningens kassakista skriver hon humoristiskt. Här nämner hon också sin pseudonym, Karla Rönne, som hon bland annat använt i tidskrifterna Idun, Hvar 8 dag och Varia.
Lagerlöf svarade bara några dagar efter, den 11 november.
Lagerlöf skriver:
Jag visste verkligen, att Ni skref, och det förvånar mig inte, att Ni kommit därhän, men jag har så vidt jag vet, aldrig läst något af Er hand. Ni kan ju i alla fall gärna referera till mig. Säg mig under tiden i hvilka nummer af Idun Ni har artiklar. Jag har tidningen, fast jag aldrig läser den.
Ni utmärkte Er i ungdomen som en så vaken och klok människa, att jag tycker att Ni borde kunna skrifva bra.
I december 1903 skrev Berta och tackade.
Berta ursäktar sig först för att hon dröjt med sitt tackbrev och förklarar att hennes dotter varit allvarligt sjuk. Brevet innehåller en intressant berättelse om svårigheterna att ta sig fram som kvinnlig författare och tidnings- och tidskriftsskribent:
Det är alldeles för snällt af fröken Lagerlöf att intressera Er för mitt pennfäkteri. Jag vill så ofantligt gärna tala om hvad jag skrifver, men det är bara skräp, mest sådant där lätt gods, som är glömt fem minuter efter det är läst.
I Idun skref jag förr, när denna publikation kallade sig “för kvinnan och hemmet”, små artiklar lämpliga för “kvinna o hem”. Sedan den nu “förändrat – eller utvidgat sitt program” är det mest uppsatser af aktuellt intresse till dagskrönikan. Har äfven skrifvit skisser, noveller o.d., men de få hvila i Iduns arkiv ibland under 4 å 5 års tid. Af samma slag är mina bidrag i Varia och de andra illustrerade Tidningarna.
Själf tro jag mig ha små anlag för journalistyrket – en brinnande lust att bli riktig tidningsmänniska, ha fast anställning som medarbetare i dagspressen ha jag haft länge, och denna lust o längtan blir allt starkare.
Det är dock inte så lätt att uppnå denna dröm eftersom “man tycks hysa en nästan panisk förskräckelse för att få intrång af kvinnor på detta hittills nästan uteslutande åt männen hälgade område”. Berta skriver att hon gärna skulle vilja bli korrespondent, men “jag har ingen tur, misslyckas alltid!”. Det står klart att Bertas fråga till Lagerlöf om att få använda henne som referens kom efter trägna försök att ta sig fram som tidningsskribent.
I april 1906 skrev Berta till Selma och bad om hjälp till en fattig och sjuk småskolelärarinna. I ett tackbrev skrivet maj samma år framgår att Lagerlöf bistått med pengar. Där framgår tyvärr också att Berta inte lyckats få anställning vid någon tidning.
Även om detta inte är hela brevväxlingen så ger breven ovan en bild av Lagerlöfs betydelse som förebild, såsom en skrivande, intellektuell kvinna. De visar också att hon engagerade sig Berta och stöttade hennes strävan att bilda sig, publicera sig och arbeta professionellt.
Även om Berta inte blev journalist hittar man idag hennes skrifter exempelvis i Kvinnsams digitaliserade kvinnotidskrifter, där Idun ingår, samt genom Projekt Runeberg, som digitaliserat Varia och Hvar 8 Dag. Bland annat kan man i Idun 1911:41 läsa “Två människor. Skildring ur skånska folklifvet” och i 1913:2 “Med gåfvor och gengåfvor” som gick som följetong.