Amalia Björck och villkoren för kvinnliga författare

Amalia Björck och villkoren för kvinnliga författare

Amalia Björck (1880-1969) var lärarinna vid Majornas kommunala flickskola i Göteborg och författare. Hon var dotter till prosten i Vinberg, Falkenberg, Ludvig Björck och Maria Björck, född von Vicken. Hon var näst äldst i en syskonskara på åtta. Amalia Björcks författarskap består av dikter, dramatik och prosa. Några av hennes texter, men långt i från alla, finns förtecknade i Libris. På denna bild, som publicerades i samband med att hon mottog ett litteraturpris från tidskriften Hvar 8 Dag, framstår hon som en modern kvinna i sin vita skjorta och svarta slips. Tidskriftsnumret är digitaliserat av Projekt Runeberg.

Amalia Björck publicerade flera kortare texter i tidskrifter, vilket för många författare – även etablerade som Selma Lagerlöf –var ett sätt få in extra pengar. Ett exempel är denna dikt, “Trollhättans hästar”, publicerad 1915 i Ord och bild (digitaliserad av Projekt Runeberg):

Amalia Björck hade en relativt omfattande korrespondens med Selma Lagerlöf. 41 brev från 1908-1939 från Amalia till Selma är bevarade på Kungl. biblioteket. Men inga svar från Selma Lagerlöf är registrerade i Riksarkivets digitalt sökbara brevsamlingar. Fredrik Björck, vars farfar var bror till Amalia har bidragit med dessa brev från Selma till Amalia skrivna under perioden 1914-1931.

1914 gratulerade Amalia Björck vid Selma Lagerlöfs inval i Svenska Akademien med orden: “Selma Lagerlöf har gjort mer för svenska kvinnor än hela F.K.P.R” (dvs Föreningen för kvinnans politiska rösträtt).

Selma Lagerlöf svarade med ett förtryckt tackkort. Amalia har själv noterat med sin karaktäristiska handstil vad svaret gällde.

Den 25 juli 1928 skriver Amalia till Selma i egenskap av en av De Aderton. Hon frågar Lagerlöf om möjligheterna att få stipendium av Svenska Akademien, eller till och med att bli belönad med “guldmedaljen”, det vill säga, Svenska Akademiens stora pris, för sin bok En människas röst som utkom samma år.

Lagerlöfs svar, daterat 28 juli 1928, ger en spännande inblick i hur hon förvaltade sin maktposition. I detta fall använde hon den till att rekommendera och ge råd till en yngre kvinnlig författare. Om Amalia inte får priset har Lagerlöf ändå en strategi:

[—] så har i alla fall dessa herrar läst er bok, och det blir lättare att skaffa ett anslag från akademien, som jag tror, att Ni inte skall behöva vänta länge på. Ett anslag behöver Ni inte själv söka, jag skall söka att anmäla Er vid nästa utdelning. Det är bruket, att ledamöterna rekommendera dem, som de finna mest värda uppmuntran. Den som önskar tävla om stora priset måste däremot själv insända sina dikter, och det kan ju inte skada att ni bifogar anmälningarna.

Lyckas det inte att få anslag åt Er från Svenska Akademien, så finns det nog andra utvägar. Det delas ut rätt mycket pengar till författare nu för tiden. Det är mycket bättre än förr. Nu ger man också hellre åt kvinnliga författare än då jag var ung.

Lite senare under 1928 återupptogs korrespondensen. I detta brev, daterat “Tredjedag jul 1928” uttrycker Amalia sin tveksamhet över att störa Sema Lagerlöf – dels för att hon alltså var med och konkurrerade om Akademiens stora pris, dels på grund av Lagerlöfs nyliga 70-årsdag som innebar “skrymmande postsäckar”. Brevet har en humoristisk ton, men vissa formuleringar tyder på en viss besvikelse:  “Jag hade begärt ett bevis, att jag räknades med till den levande diktens folk, Sv. Akademien låtsades om ingenting.”

Brevet innehåller också en rolig anekdot om J.A. Eklund, teolog i Uppsala, tidigare domprost i Kalmar och Karlstad och känd psalmförfattare. Amalia skriver:

När jag läste att biskop Eklund skulle  resa till Stockholm och uppvakta 70-åringen, kom jag ihåg ett av hans saltkorn i Sv.Dagbladet, där han varnade för hela “livets ‘selmisering'”. Men jag kom också ihåg en stund 1925 ekumeniska mötet då jag såg J.A. Eklund  och Selma Lagerlöf arm i arm över borggården mellan Storkyrkan och slottet – då var jag glad och rörd.

I januari 1929 svarade Selma. Anteckningen på kuvertet ser ut att vara skriven med Amalias hand, men är inte helt lätt att tyda: “A.Bj.”. sände nationen mina 4 eller 5 böcker? En männ. röst och Åkallan” – detta är titlar på Amalias böcker.

 

I brevet fortsätts diskussionen om eventuella stipendier och prispengar och Lagerlöf tvingas erkänna att hon lovat för mycket. Det blev inget med det stora priset och inte heller några andra anslag. I brevet framgår också hur krävande arbetet i Svenska Akademien var för Lagerlöf:

Mitt egentliga minne från den där tiden i höstas var av att en lavin kom störtande över mig. Man måste försöka hålla huvudet uppe för att inte bli begravd. Allt var så förfärligt ansträngande för en människa i min ålder. Svenska Akademiens pristävlingsutskott hade genomsett Era dikter, de ställdes obetingat i främsta rummet bland alla de tävlande, men man ville dock inte ge stora priset. Det tillkommer inte mig att säga vilka fel eller förtjänster de tillerkände dikterna, om Ni önskar besked så vänd Er till Sv. Akademiens sekreterare E.A. Karlfeldt. Jag skulle tro, att han lämnar upplysning.

Jag lovade för mycket i höstas då jag sade, att jag skulle skaffa Er anslag, det lyckades inte nu, men jag glömde inte bort saken. Det var ren otur. På ett håll var man rädd för att Ni skulle vara för gammal. Stadgarna tillåta endast att ge yngre skriftställare. Säg mig för den skull hur gammal Ni är, så att jag vet besked till nästa gång. På annat håll, tyckte man att Ni väl förtjänade pris, men där ansåg man, att Ni, som innehade en skoltjänst, vore lyckligare lottad än en del andra, som bara hade sin penna att leva av och därför fick Ni ingenting. Skulle Ni ha något emot att säga mig hur mycket Ni har att leva av, bara på ett ungefär, så att jag vet tills nästa gång? [—] I alla händelser har jag inte uppgivit hoppet, utan tror nog, att jag ska kunna skaffa Er ett litet erkännande.

 

2 maj 1930 svarar Selma Lagerlöf Amalia som skickat flera brev och kort från en italienresa. Selma har varit sjuk, men skickar nu som plåster på såren för den födelsedagshälsning som inte kom fram, ett porträtt. Efter att ha meddelat några synpunkter på olika platser i Italien, tackar Lagerlöf för de notiser Amalia skickat. Det rör sig om En Herrgårdssägen för som blivit uppsatt som teater i Köpenhamn och nära nog “gjort fiasco” enligt vad Lagerlöf kunde utläsa ur tidningarna.

Men jag duger inte som dramatiker, det vet jag på förhand, fast jag nu har försökt flera gånger, och väl kommer försöka än en gång. Jag vill dock inte råda någon, att försöka denna otacksamma bana. Vad Er beträffar, tycker jag, att Ni, om ni tröttnar vid lyriken, helst borde försöka vanlig prosa. Om ni har ett stycke färdigt, såsom nu Blomsterkonungen, så varför inte sända in det till några teaterchefer, de äro alla hyggliga människor och svarar nog hövligt och värre än nej blir det inte. Men sedan är man beroende av skådespelarna, av regissören och kritiken. Nej, tacka vet jag en bok som får tala direkt till läsaren.

“Blomsterkonungen” syftar på Aamlia Björcks pjäs Blomsterkonungen på Hammarby. Liten svensk komedia i fem akter (1922).

 

Detta var det porträtt Selma skickade till Amalia:

I augusti 1931 skrev Selma till Amalia från Marstrand. Det är delvis ett kondoleansbrev eftersom Amalias mor hade gått bort. Lagerlöf beskriver också hur hon försökt avböja en inbjudan till Lübeck genom att inte svara, men då upprepades förfrågan per telegraf. Det rörde sig om författarkongressen i Lübeck 1931. I brevet skriver också Selma att hon gärna hade sett den tidigare nämnde biskop Eklund som “kamrat i akademien, men det lyckas troligen inte.”

19 november 1931 skrev Amalia och gratulerade Selma på födelsedagen. Hon gjorde det genom att skicka med teckningar från sina skolbarn som de gjort både i skolan och på fritiden, och brev som de gjort som “kompisarbete” i klassrummet. I Amalias anteckning på Selmas svar (se nedan) framgår det mer precis vad barnen skickade med. Amalia avslutar med denna formulering: “Jag är så glad, att Selma Lagerlöf lever än, då Sv. Akad. och jag mistat så många kära i år.” Svenska Akademiens städige sekreterare Erik Axel Karlfeldt dog i april 1931.

Selma svararde bara ett par dagar efter, den 23 november 1931. Lagerlöf tackar för gratulationen, men skriver:

Men hur skall jag kunna tacka Era skolbarn? Jag ser ingen annan utväg än att ni är så vänlig och talar om för dem, att jag blev mycket glad över deras lyckönskan och därför att de tyckte om att läsa Nils Holgersson. Ni är väl också god och säger dem att deras brev och deras ritningar och färgplascher mycket glatt mig. Några av dem voro ovanligt lyckade.

1933 fyllde Lagerlöf 75 år. Bonniers gav ut en samlad utgåva av hennes verk för att fira bemärkelsedagen. Av ett brev från Amalia den 20 september framgår att hon har planen att skriva en större uppsats om henne, men inte hunnit under sommaren:

Om inte året för mej, som för Bonniersreklamen, varit ett helt Selma Lagerlöfsår, så vore det ändå ingen osanning att säga, att min sommar i hög grad varit en Selma Lagerlöfsommar. Jag har läst och låtit mig föreläsas av och om 75 åringen under hela sommarlovet och är nu åter i höstterminens jäkt utan att ha fullföljt allt vad jag ville. Allt hopp är väl ändå inte släckt, att jag kan få skriva en ordentlig (=större) uppsats om ett uppriktigt uppskattat festföremål, men 25 5/6 h i en föralldel annars älskad skola – tjänstgöring påökt av en eländig politisk rixadax-snålhet och fientlighet mot 8 klassiga flicksolan – var är nu forna dagars möjligheter att sköta ett “hobby” eller livsintresse på mellanstunder!

Amalia skriver vidare att det inte är lätt att hitta en present åt en Nobelpristagare, men hon skickar sex tallrikar som hon hittat i en butik i Masthugget i Göteborg med inskriptionen “Gyldene Freden”, som får henne att tänka på Bellman, Svenska Akademien och Selma Lagerlöf, “som ju älskar Bellman som en barndomsvän”.

Att Lagerlöf inte svarar förrän efter sin födelsedag i november kan nog ses som ett tecken på hur händelserikt och tröttande detta år var för henne. I december berättar hon för Henriette Coyet att hon känners sig kvävd av brevhögarna (se Vivi Edström, Livets vågspel, s. 550). I slutet på Selmas  svarsbrev nedan understryks också att Bonniers reklamkampanj för Skrifter och det gör “att alla nödlidande påminna sig om min tillvaro”.

I minnesboken Från Mårbacka och Övralid (1941) bidrog Amalia Björck med en text: “Med Sophie Elkan och Selma Lagerlöf”. I den berättar hon hur hon 1915 blev inbjuden att träffa Selma och Sophie i  Sophies hennes hem på Götabergsgatan i Göteborg. Texten består till stor del av återgiven dialog från detta möte. Ämnet stipendier som avhandlades i breven kom upp även i detta samtal. Det är en rapp skildring av ojämlikheterna i de litterära belöningssystemen:

Jag vågade säga:

– Jag vill inte tigga stipendier, men nog vore det roligt att få ett. Jag vet inte om det är olämpligt att anmäla sig?

S.L.: Nej, det är visst inte olämpligt, och jag skulle gärna göra något för att anbefalla er. I Bonniers nämnd sitter jag inte mer, för jag är 55 år, men jag har talat för er där en gång. Men det är det tråkiga, att där sitter mest herrar, och de läser inte fruntimmer, så de hade inte läst er! Lotten von Kræmers fond vore ju bra, därför att det är fler fruntimmer bland De Nio. [—] Det är nog också svårt i Svenska Akademien. Där ska väl åtminstone vara nio herrar som får först, före ett fruntimmer. (Mårbacka och Övralid, Ny samling 19141, s. 164).

Fredrik Björck, vars farfar var bror till Amalia berättar att hon på äldre dar bodde tillsammans med sina två systrar, alla ogifta, i en gammal villa i Falkenberg.

Vi var ganska ofta där och hälsade på. Amalia var ganska barsk i sitt sätt men mot mig som var hennes fadderbarn var hon nog en aning lenare än mot mina bröder. Ibland fick man komma in i hennes rum och där var det fullt av böcker och allehanda prylar. Det bjöds alltid på mycket goda kondisbakverk när vi var där men man fick sitta rak i ryggen och inte vara framfusig. Tålmodigt vänta tills de vuxna börjat var det som gällde för oss.

Tack Fredrik Björck för bidraget!