Selma Lagerlöf som forskningsämne

Selma Lagerlöf som forskningsämne

Ett mycket spännande brev kom från Ann Edlund vars svärfar, Helmer Edlund (f. 1903), var lärare i svenska och litteraturhistoria. 1938 skrev Helmer ett brev till Selma Lagerlöf angående en artikel om henne han publicerat i Västerbottenskuriren och Östersundsposten. Han ber om ett omdöme om artikeln. “Min stora dröm är att få licentiera i litteraturhistoria , men då jag har hustru och en son att försörja, kan jag ej tänka på att ligga vid universitetet”, skriver han. Därför gäller det istället att meritera sig så gott det går på egen hand.

Den viktiga frågan är alltså om den publicerade artikeln kan fungera som en del i en licentiatavhandling. Utöver detta ställer Helmer en del specifika frågor om varifrån Lagerlöf fått inspiration till olika texter. Han nämner C.J.L. Almqvist, Viktor Rydberg och Johan Henrik Kjellgren som tänkbara inspirationskällor.

Sin egen favoritroman, Kejsaren av Portugallien, vill Helmer jämföra med den franske realisten Honoré de Balzacs roman Pappa Goriot (1835). Gösta Berlings saga vill han jämföra med P.D.A. Atterboms Lycksalighetens ö från 1820-talet.

Selmas svar till Helmer är daterat bara 2 dagar senare, den 23 december 1938. Det är ett intressant brev som innehåller en del information om hur Selma Lagerlöf själv såg på sina texter. Hon börjar med att ursäkta sig för sitt det kortfattade svaret. Selma, som var 80 år gammal 1938, skriver att hon lider av blodbrist och på grund av detta saknar sin “vanliga lätthet att arbeta och att bedöma vad jag läser”. Om den tryckta artikeln kan utgöra del av en licentiatavhandling svarar hon inte på, utan ber Helmer kontakta “någon litteraturhistoriker”. Hon ger däremot upplysningar om bakgunden till flera texter och sin åsikt om de jämförelser med andra författare Helmer förelsår.

“Och så ber jag Er noga akta Er för att göra jämförelser mellan mig och Almqvist eller mellan mig och Balzac, inte heller mellan mig och Atterbom”, skriver Selma. Dels tycker hon att detta sätt att “söka efter likheter och beröringspunkter” börjar bli omodernt, dels tycker hon att dessa författare skriver “tråkigt och förkonstlat”. Då som nu var det en utnaming för litteraturforskare at skriva om levande författare som ofta har sin egen agenda med att bekräfta och avvisa förklaringsmodeller och jämförelser. I kritiken hade jämförelser med Almqvist förekommit, särskilt i samband med Gösta Berlings saga. Jämförelsen med Balzac var mer ovanlig.

Tack Ann Edlund för bidraget!