Författaren Ernst Liljedahl besöker Mårbacka
Genom breven till Selma Lagerlöf framkommer hennes stora kontaktyta mot det svenska kulturlivet under hennes livstid. Många aspirerande författare skrev till henne och en del av dem blev publicerade och kända under sin livstid även om de idag är glömda. Andra var redan etablerade författare är de kontaktade Lagerlöf, ibland för att be henne publicera något eller delta i något publikt sammanhang, ibland för att uttrycka sin beundran och utbyta tankar.
Ernst Liljedahls brev till Lagerlöf (1869-1937) tillhör den sista kategorin. Liljedahl var officer, liberal riksdagsledamot engagerad i nykterhetsrörelsen, författare och föreläsare. Han var en tysklandsvän och gav ut flera skrifter om Goethe samt översatte Goethe, Schiller och filosofen Rudolf Eucken, som fick nobelpriset 1908 – det år då många trodde att Lagerlöf skulle få det. Han skrev även om den svenska filosofen och akademiledamoten Vitalis Norström. Liljedahl var också poet och beundrare av Heidenstam och Lagerlöf. Läs mer om Ernst Liljedahl i Svenskt biografiskt lexikon.
Redan hösten 1914 skrev Lageröf och tackade Liljedahl för en artikel han publicerat och troligen sänt till Lagerlöf.
Under 1927 0ch 1928 skrev Liljedahl flera brev till Lagerlöf. De ger både en inblick i läsningen av Lagerlöfs verk och i aktuella filosofiska och estetiska diskussioner. Det första brevet är daterat 1 november 1927 och är skrivet under en föreläsningsturné som fört Liljedahl till Fryksdalen. I brevet tackar han “för allt ni givit min goda hustru och mig genom Era böcker, främst för det sköna Ni skrivit om kärleken och döden!”. Brevet ger en intressant inblick i tidens läspraktiker: “Nästan varje kväll, när vi lagt våra små barn, läsa vi högt tillsammans, och det blir mest Era och Heidenstams verk.”
Vidare berättar Liljedahl en intressant episod om en man som ansvarade för ett folkbibliotek i Dalarna och som förbjöd Lagerlöfs böcker eftersom “alltsammans var uppdiktat och inte sanning”. Detta bekräftar att det fortfarande kunde leva kvar en misstänksamhet mot läsning av fiktiva berättelser som ansågs ouppbyggliga. Denna litteratursyn är dock främmande för Liljedahl: “Det var ingen dålig motivering, om sanningen är en kopia av den s.k. verkligheten. Men nu är alltid den stora diktens sanning en högre verklighet”, menar Liljedahl “och vad skulle vi med diktare, om de ej förmådde lyfta oss dit?”.
Därefter citerar Liljedahl “Vitalis Norström, min ofärgätlige lärare och vän” som menar att “känslan är solen i andens värld, tanken blir dess reflex”, det vill säga att “det rätta tänkandet” är inriktat på “det sanna och rena”. Denna idealistiska litteratursyn kopplar han sedan till Lagerlöf: “Där ligger Ert livsverk förankrat, där har ni hämtat den gudadryck Ni räcker törstande själar”.
Brevet avslutas med att Liljedahl uttrycker sin önskan att besöka Lagerlöf på Mårbacka för att få “trycka mitt tack i Er hand” och se hennes fars gungstol “där fem generationer suttit”. Men, skriver han, “Ni kan behöva vila efter söndagens ansträngningar här och Ni har såsom få rätt till Er arbetsro så jag kommer ej.” Riktigt vad det är för ansträngningar han syftar på går inte att utläsa bara på grundval av detta brev. Liljedahl ber dock om att få besöka Mårbacka vid senare tillfälle och senare brev visar att så också skedde.
Den 26 juni 1928 skriver Liljedahl igen. Han befinner sig vid sjön Sommen och beskriver sin längtan att flytta dit “och aldrig har någon kunnat tolka min längtan såsom Ni i artikeln om Mårbacka i Turistföreningens tidskrift med dess intressanta bilder från Värmland”. Texten som Liljedahl nämner är “Återkomsten till Värmland”, för publicerad i Svenska Turistföreningens Årsskrift och därefter i samlingen Höst. Du kan läsa berättelsen på Litteraturbanken.
Liljedahl tackar också Lagerlöf för hennes brev. Staffan Liljedahl, barnbarn till Ernst Liljedahl har bidragit med tackkortet från Lagerlöf 1914 och meddelar att flera av de andra breven från Lagerlöf till Liljedahl är sålda. Dessvärre är det alltså svårt att veta hur hela brevväxklingen dem emellan såg ut. I detta brev från juni 1928 upprepar Liljedahl att han och hans fru gärna läser Lagerlöfs verk. Det finns “ingen kärare läsning, jämte Heidenstams lyrik, Goethe och Norström och den givande Natanael Beskow, Sveriges religiösa geni i denna tid”. Beskow var predikant, rektor och författare, inte minst av psalmer och predikosamlingar.
Liljedahl upprepar också sin förhoppning om att få besöka Mårbacka “och då begagna oss av Er vänliga inbjudan”. Passar det den 10 juli, undrar han.
Nästa brev, från den 23 juli, sammanfattar intrycken från värmlandsresan, inte minst besöket på Mårbacka. Den “som vill förstå en diktare, måste vandra i hans land, säger Goethe, och jag har nog vandrat rätt mycket i hans nejder men försummat hans svenska kollegers. Det hör ju tyvärr till svenskheten att sätta det egna landets skönhet efter utlandets.” Liljedahl utvecklar därefter vissa paralelller han ser mellan Norströms filosofi och Lagerlöfs diktning. “Jag vet ju hur Norström älskade Ert verk, jag har antytt det å s. 205, 2. delen av min biografi – och låt mig få sätta in min bok i någon vrå av Er bokhylla, ty Värmlands son och dotter höra samman” (Norström var född i Åmål). “Även sänder jag de kort jag tog på Mårbacka och än en gång min hustrus och mitt varma tack för den 10 juli!”
Kortet nedan hade Liljedahl antingen i dublett eller så behöll han det för egen del eftersom det fortfarande är i släktens ägo. Tack Staffan Liljedahl för bidraget!
Det finns ytterligare ett brevkort från Liljedahl till Lagerlöf, skrivet den 19 november 1928. Liljedahl gratulerar Lagerlöf på 70-årsdagen. Han berör här också frågan om skapandets pris: “Ingenting kan växa utan ett frö, som måste dö. Ni har transformerat verslyrikern i Er till sagoförtäljerskan.” Detta skriver Liljedahl apropå en dikt till Jenny Lind och “Två canzoner” som ingår i Antikrists mirakler, båda texter från Lagerlöfs tidiga författarskap. Lyrikern Liljedahl såg att det fanns en lyriker också i Lagerlöf.
