Läsarbrev

De som skrev brev till Selma Lagerlöf hade ofta flera ärenden på en gång. De kan berätta sin livshistoria, be om pengar och samtidigt uttrycka åsikter om Lagerlöfs litterära verk eller nämna att man läst om henne i tidningen. Det är därför förknippat med vissa svårigheter att avgränsa vilka av alla brev som kan karaktäriseras som ”läsarbrev”. Hur ska man till exempel i detta rika flöde av historisk information skilja ut vad som kvalificerar sig som en läsning av Selma Lagerlöfs texter från vad som utgör en läsning eller reception av Selma Lagerlöf som offentlig person? Om en läsare är en brevskrivare som tydligt talar om att han eller hon har läst minst ett av Selma Lagerlöfs verk, hur hanterar man då de brev som i mer generella termer uttrycker sin beundran för hennes författarskap eller person? Mer utförliga beskrivningar av hur läsaren uppfattade, använde eller tolkade en särskild text är relativt sällsynta i brevsamlingen.

Detta brev från 1910 är ett ganska typiskt exempel på ett läsarbrev, men också på hur olika teman i brevsamlingen överlappar varandra: det är ett brev som kommenterar läsning av Lagerlöf i skolan, men det ger också en mer privat bild av en läsupplevelse med kristen inramning. Brevet börjar också med en typisk retorisk figur: “Jag är blott en folkskolelärare – av de ringa i landet”. Samtidigt är det intressant att den nyblivna Nobelpristagaren kunde tilltalas så informellt som “Älskade Fröken Selma Lagerlöf”. Man kan verkligen läsa detta som ett kärleksbrev både till författaren och hennes verk.

Det är vanligt att läsarbreven nämner flera olika verk av Lagerlöf, precis som i brevet ovan, men ibland är det ett speciellt verk som fått brevskrivaren att ta till pennan. Brevet nedan är skrivet av Astrid Gullstrand, som var sångtextförfattare och konstnär. Hon skriver i januari 1913 om Körkarlen som utkom i slutet av 1912. Här uttrycks läsupplevelsen i kroppsliga termer. Det är “med tårfyllda ögon och en tacksamhetens suck, man lägger den ifrån sig”. Det är inte ovanligt att läsarna på detta sätt skriver om kroppsliga och känslomässiga aspekter av läsningen.

Därefter beskrivs läsupplevelsen på ett andligt och existentiellt plan: “I den boken finnas uttalade lifvets och dödens största sanningar” och “genom hela berättelsen går som en röd tråd talet om kärleken – den stora, allsmäktiga och helande kärleken”. Kritikerna har ofta förknippat Lagerlöf med ett kärleksbudskap och det finns många exempel på läsare som också betonar detta.

Brevet är både ett exempel på hur vissa teman återkommer i läsarbreven, såsom kärleksbudskapet, medan andra läsarreaktioner är mer tydligt knutna till särksilda verk. Just när det gäller Körkarlen betonades ofta en andlig dimension, eftersom romanen skildrar hur David Holm gör botgöring efter döden för sina onda handlingar i livet.

 

Anna Almqvist skrev till Lagerlöf om sina författardrömmar 1909. Läs brevet och Selmas svar här. 1912 skrev Anna igen, denna gång med anledning av Liljecronas hem som kom ut året innan. Anna skriver att hon precis läst Liljecronas hem och “jag kände att jag måste ha någon att utgjuta mina hänförda känslor för”. Liksom i sitt brev där hon berättar för Lagerlöf om sina författardrömmar är detta ett litterärt brev.  Tack till David Liljemark som bidragit med breven från Anna till Selma!

Anna skriver sitt brev som en historia: hur hon sätter sin ränsel på ryggen och går “över slätter och genom skogar och över älvar och sjöar” för att söka upp Lagerlöf och “tacka henne för hennes nya, underbara bok”. Hon skulle dessutom medföra hälsningar hon fått av andra på vägen. “De skulle ha försäkrat med tårar i ögonen att det i Sveriges land från Ystad upp till Haparanda fanns inte ett namn som ljuder med mäktigare och skönare klang än ert”. Att Lagerlöf uppfattas som en nationell författare är tydligt av denna formulering. Intressant är också hur tydligt brevskrivaren konstruerar ett fiktivt jag.

Brevet är ett bra exempel på beundrarbrev – en uttryck för en dåtida fan-kultur. Formuleringarna om att “jag skulle vilja berätta en hel del om Maja-Lisa, lilljänta och alla de andra”, det vill säga karaktärerna i romanen, kan både tolkas som att hon vill berätta mer om sin läsupplevelser och att hon vill skriva vidare på berättelsen – alltså det vi idag kallar fan fiction.