Brev om ekonomisk hjälp
Ungefär en tredjedel av allmänhetens brev till Selma Lagerlöf innehåller en fråga om ekonomisk hjälp. Nöden i Sverige var stor i början av 1900-talet och filantropi var vanligt, så att vända sig till en känd privatperson för att få stöd var inte alls otänkbart. ”Jag har ingen annanstans att vända mig”, är en vanlig förklaring till bönerna om hjälp från brevskrivarenas sida.
Att så många vände sig till just henne för att få hjälp var med andra ord inte underligt. Av samtidens svenska författare var Selma Lagerlöf mest läst och mest känd. Hon förekom regelbundet i media – i dagspress och veckopress – och hennes texter cirkulerade i alla tänkbara sammanhang, inte minst i skolan och inom olika folkrörelser. Hade en person bara läst en litterär text i sitt liv är chanserna goda att det var något av Lagerlöf – och den som bara kände till en enda författare, kände troligen till just henne.
Selma Lagerlöf fick också tidigt rykte om sig att vara generös, empatisk och godhjärtad – inte minst på grund av de ideal som förmedlas i hennes verk. Med tiden blev hon något av en landsmoder; hon blev ”allas vår Selma Lagerlöf”. Genusaspekten spelade förstås in; det var lättare att vända sig med sina bekymmer till någon som förknippades med den tidens kvinnliga ideal som omsorg och moderlighet än till en manlig aristokrat som Verner von Heidenstam. Lagerlöf var också som individ lätt att identifiera sig med. Hon hade varit en fattig lärarinna så avståndet till henne upplevdes inte som lika stort som till många av hennes bemedlade kollegor.
Det var också allmänt känt att Lagerlöf gav bort pengar till människor hon inte kände. När det skedde spred sig ryktet snabbt: ”Jag har hört, och själv sett, att författarinna är mycket god…”. Pressen skrev också kontinuerligt om författarens givmildhet i samband med publicitet. Vi ser hur breven om hjälp ökar vid Nobelpriset eller vid jämna födelsedagar när Lagerlöf förekommer särskilt ofta i media. Efter en artikel i Husmodern 1935, som tematiserar Selma Lagerlöf som välgörare, strömmade breven om ekonomisk hjälp in.
Det är intressant att fråga sig hur de utsatta människor som skrev använde sin sårbarhet för att få ”en skärva av godhet” från Lagerlöf. Hur beskrev de sin situation för att Lagerlöf skulle ge? Ett sätt som uppenbarligen var gångbart var igenkänning. Publiken kunde känna igen sig i berättelsen om den fattiga lärarinnan som förlorat och kunnat återköpa sitt barndomshem. Och många brevskrivare utgår också ifrån att författaren själv, på grund av sin bakgrund, borde kunna känna igen sig i dem. I likhet med Lagerlöf, ”som vet vad ett hem betyder”, står brevskrivarna inför risken att få lämna sitt hem, skriver de. Likt henne är de fattiga lärare, eller kommer från Värmland, eller har försökt försörja sig konstnärligt. Det förekommer också att hjälpsökarna jämför sig med karaktärer i Lagerlöfs böcker, till exempel någon av de fattiga prästerna eller – som i ett av breven vi lagt ut här – med August där Nol i Kejsarn av Portugallien. Självklart vädjas det också till en förmodad empati i största allmänhet: att ha många barn att försörja; inte ha råd med mat och kläder; inte kunna studera; arbetslöshet (många ber Lagerlöf om att ge dem arbete på Mårbacka); ensamhet; sjukdomstillstånd.
För att styrka sin dygdighet berättar brevskrivarna att de inte dricker, att de tror på Gud och att de arbetat hårt. De bevisar sin trovärdighet med intyg från lärare, präster och läkare. Till brevgenren hör förstås också smicker, något som innebär att brevskrivarna berömmer Selma Lagerlöfs författarskap, framgångar i karriären och hennes godhet.
Här ges också förtroenden av slag som får många att be Lagerlöf att hemlighålla informationen. Den kavalkad av tragedier Selma Lagerlöf fick ta del av gjorde att hon i sitt testamente var noga med att föreskriva att brevsamlingen inte skulle öppnas i förtid. Som forskare har vi också av denna anledning anonymiserat brev från allmänheten där människor ber om någonting.
Det förekommer förstås lycksökare och Selma Lagerlöf fick naturligtvis snabbt ett öga för den typen av brevskrivare. Det hände också att hon gav någon pengar, och att den personen skrev igen för att få mer. Hon lånade också ut pengar till människor som dyrt och heligt lovat att betala tillbaka, men inte hörs av igen. Eller så hör de av sig och säger att de inte kan betala, men att om de bara får låna en summa till så kommer det gå vägen.
På en del av breven har Lagerlöf (eller Valborg Olander, som hjälpte henne att besvara de många breven) skrivit ”obesvarat”, men i en hel del fall står det ”skänk 5 kr”, ”20 kr” och så vidare. Det verkar som om alla brev har lästs och många besvarats.
I Lagerlöf-forskningen har breven om ekonomisk hjälp gett brevsamlingen dåligt rykte. Det som slagit oss som läst dem är hur intressanta de ofta ändå är. Här berättas – i form av små autobiografier – om livet för utsatta människor i Sverige under ett halvt sekel. De allra fattigaste skrev, och de skrev förvånande väl. Det finns även en hel del läsarreaktioner att hämta i materialet liksom intressant information om hur den komplexa bilden av Selma Lagerlöf växte fram över tid i ett samspel mellan författarskapet och den biografiska personen Selma Lagerlöf sådan hon beskrevs i pressen och genom rykten.
Nedan kan du läsa ett antal representativa exempel på brev som rör ekonomisk hjälp.
Mer läsning om breven som rör ekonomisk hjälp
Maria Karlsson, ”Den sårbara brevskrivaren och det förlorade och återvunna Mårbacka”,Konstellationer. Festskrift till Anna Williams, red. Alexandra Borg m.fl., Möklinta: Gidlunds, 2017.
Jenny Bergenmar och Maria Karlsson, ”Bästa författarinna, Högtärade Dr. Lagerlöf, Kära sagotant! Om allmänhetens läsning av Selma Lagerlöf”, Riksbankens jubileumsfonds årsskrift 2013, red. Björn Fjæstad. Stockholm: Makadam, 2013.
Maria Karlsson, ”Den verkliga publikens Selma Lagerlöf”, Spår och Speglingar, red. Maria Karlsson och Louise Vinge. Hedemora: Gidlunds, 2011.